Gullvivan av Robert E Hall

Gullvivan

Du glider ifrån mig. Eller är det jag som glider ifrån dig?
Även om jag inte vill släppa taget så kanske jag blir tvungen ty jag har en själ att rädda; min själ.
Jag vet inte ens om vi någonsin har varit nära varandra.
Kanske var det bara något jag inbillade mig i min fåfänga önskanatt bli sedd och älskad för den jag är.

Jag duger inte. Jag duger inte. Jag duger inte.
Orden fräter sönder mitt redan blödande hjärta.
Men jag förstår och jag har förstått hela tiden.
Herregud, hur skulle jag någonsin kunna duga?
Men jag blundade hårt och och gav mig självden vitaste av alla lögner.
Som gullvivan i vårens första disiga solskenöppnar jag sakta mina ögon.

Skogen

Det glittrade och glimmade mellan trädstammarnas skrovliga allé.

Tallskogen i dess gröngrönaste skimmer så trollskt.

Svajande furor i skulpturer mot en klarblå solisig himmel.

Lingonriset strävt mot mina myggbitna smalben och en liten argsint myra som kniper sig i båge på min tå.

Solen letade sig in mellan barrverket och skickar knastrande strålar på mitt hår. Det luktar barr, mossa och kremla.

Jag stannar upp och sträcker mina sommarbruna armar mot himlen. Min hud slukar värmen från solens orangegula fäll. Två korpar berättar en historia, en historia som får barren att vibrera i kapp med deras röster. Forntiden rinner i mina ådror, Gudinnan talar genom jordens och sfärens bjudningar.

Jag slänger badhandduken jag hade om halsen, på marken och mig själv därefter. I förbifarten nappar jag åt mig ett grässtrå och på rygg smakar jag av sommarens och jordens frukostbord. Kisar mellan skuggor och soldis. Sömnigt ser jag ett spindelnät blinka åt mig därborta. Somnar bland myror och kryp, tryggare kan ingen vara.

I drömmens land kommer du ner för berget i ljus. Sten efter sten möter dina bara mjuka fötter. Inte ett märke på din kropp skvallrar om den verklighet du mötte en gång för längesedan. Du är vacker som en prins, nej du är en prins. Jag slänger huvudet bakåt och skrattar ett kvillrande kvittrande skratt och du ler, sträcker fram dina händer. Ber mig komma med tillbaka till framtiden.

Jag flyter. Jag svävar mjukt med böljande tyg runt mig. Som en riktig ängel. Jag..en ängel...jag fnittrar i drömmen men du bara ler. Tar min hand och du är varm och kall på samma gång. Högt ovanför träden svävar vi som ingenting och allting. Korparna har slutat berätta och sjunger istället som näktergalar. Vi följer inte dem, de följer oss...över land, över hav och över Pyrenéernas vassa spetsar. Jag vet med den saliges trygghet att när vi en gång landar, OM vi landar så gör vi det i evigheten.

Ett krax väcker min sömn. Blinkar yrvaket mot ett svart öga inte långt från mitt egna blå. Hon sitter där, men hon sitter ensam...Hugin har för längesedan givit sig av och lämnat henne med sina minnen och sagor. Jag sätter mig häftigt upp. Blinkar ännu ett par gånger och hon är borta. Det är tyst och solen har förlängesedan vandrat förbi min skog, förbi berget och gömt sig. Eller kanske lyser hon på någon annan, söver en annan ensam själ i en annan evig skog. Jag fryser på min handduk, min hud som var så solvarm och mjuk är nu knottrig . Myggbetten lyser röda och fula mellan knottret, jag ser gammal ut.

Jag böjer mig ner och samlar ihop handduken. Men mina ögon fastnar på en sten längre in mot skogen. En huggorm ligger på stenen och den ser alldeles svart ut...som en snok men zickzackbandet är där. Hon sisar med tungan mot mig och sträcker sin hals. Jag ryser och ropar med is i röst. Vem är du? Vad vill du? Men skogen står tyst och frågorna faller som spikar bland barren...Vem är jag? Vad vill jag?

I aint

I aint got much to say

I walk by the narrow far away

I just need to find a way

to believe and trust on my own pray

I aint got much at all

I feel like standing against a wall

If I get arround a maybe fall

doesn´t matter anymore, my hearts call

I aint feel specially well

no crying I´ve just want to tell

I will go away to look after the spell

maybe I´ll meet someone who will sell

I aint no rich girl, no I aint

but bye me a spell to help me paint

my life i better colours I will

with happiness I will it fill

I aint no poor lady to save

I stronger than a rocky Dave

I neither somebodys little slave

I rather go and look for that speciall Cave

I aint no much to hang arround

I walk alone on my rocky ground

searching beyond closed doors

Sometime just sittning quiet on the floors

I aint no more then a ordinary girl

looking for a nice place in this world

And no I going thru the Cave I told you

and hope that I find my world behind thu

Munin2006

Svek

Häller ut kylan som äter och bränner
mina inre funktioner
Jag hatar handlingsförlamningen som
följer chocken
Hatar sorgen som bänder upp dörren
till mitt inre rum
Sköljer som vågor över den lilla tryggheten
Vem är det som vägrar mig livet?
Är det Gud eller är det du?
Eller jag själv kanske som väljer att tro
på fel signaler, på lögner och skit
Jag måste vara helt dum på något vis
Vem fan lärde mig hyfs och fason?
Det funkar ju inte nu för tiden..
Ha, man ska vara snäll, ödmjuk, förstående och ärlig
Mhmm??
Som vän ska jag tåla allting, trampas på, lekas med
Jag ska roa som en clown, finnas till för dig när du vill
Jag ska tro blint på dina ord, men också se dina fantasier
Fantasier som du har byggt upp kring mig
Du har för fan inte hört ett enda ord
inte lyssnat en enda gång
Nu får jag ta skiten ensam och ledsen
för att dina fantasier inte gick vägen
Du känner dig lurad för jag inte är som du tycker att jag ska vara
Att jag har varit ärlig
att jag är densamma som igår
Att jag älskar dig precis på det sätt jag sagt
Har ingen som helst betydelse för dig
Det räcker inte i din fantasi
Men skitsamma honey
jag vandrar ensammen som jag alltid gjort
Ett hack mer eller mindre i hjärtat so what
Jag är van att bära andras misslyckanden
Jag är som ett gammalt sjuketräd från förr
gör ett hål bara och peta in problemet så bär jag det åt dig!
Det gör inget att jag är en människa
av kött och blod
Att jag också kan känna smärta och sorg
Det gör inget
Peta på bara, bry dig inte om blodet som rinner
ut i sanden...det är ju bara mitt
Jag bjuder på det
Men den här gången lär du märka
av det, för jag blir aldrig mer densamma