Dikt o förbannad lögn :) av Munin o Robert

Dikter, poesi och andra texter ur två ganska vanliga vänner cyber-IRL-bloggvänner!

Min bilder
Namn:
Plats: 08-trakten möjligen :), Sweden

Glad,kelig Munin-mamma :) Lite bångstyrig kanske, envis månne,aningen sjuk humor men snällsomfan (härmar kamrat här nånstans...)

lördag, mars 22, 2008

Om Igen? Av Munin Wolflady mars 2008

Hur lyckades du vrida klockan tillbaka
få mig att smaka
på den vidriga historiens glömda
gömda
dömda
allt som jag trodde jag kunde övervaka

Minuten innan jag lös
det var då när jag inte ännu frös
Nu sekunden efter då
isig
disig
allt det där jag hatar så

Det jag visste jag ändå gjorde
hela skiten jag aldrig borde
svaret jag till slut fick
sorgen
korgen
den dag du utan ett ord gick

Kvar blev jag och mitt jävla skal
kväljandes i helvetets kval
börja om från början igen
ensam
iskall
utan drömmar om framtiden

fredag, september 22, 2006

Är jag den du väntat av Munin Wolflady 2006

Tänder du alla stjärnorna
så tänder jag månens skära
I dina ögon brinner höstglöden
och värmer mig, du kära

Släcker du alla eldarna
så släcker jag en brand
I din mun rinner sötman
läker såren med tidens tand

Väcker du mina sinnen
så väcker jag din heta låga
I din famn vaggar minnen
jag glömmer allt jag vill fråga

Tänker du på framtid
så tänker jag på förr
Är jag den du väntat
öppnade du min dörr?

Ämla och kärleken av Munin Wolflady 2006 ( en serie om Ämla)

Hon mötte kärleken en dag, Ämla.
Det kunde hon aldrig ana där hon satt
på en sten vid en dikesren med foten
begravd uti mossan

Kärleken mötte henne, Ämla
Det kunde den aldrig ana där den rann
uti sanden i anden med lusten
begravd uti längtan

De tu mötte varandra, Ämla och kärleken
Det kunde de aldrig ana där de stod
öga mot öga föll de till föga för en låga
begravd uti djupaste plåga

Ämlas Mun av Munin Wolflady 2006 ( ur en serie texter om Ämla)

Ämlas mun talar sött
men lämnar ingenting
Porlande regn så sprött
kommer skratt som sting

Vänd henne inte om
hålet i ryggen dig sänker
Berättar om dolken därom
om eggen som kvar i det blänker

Ämlas mun ler bitterljuvt åt
din rädsla som bottnar i tjärn
Lockar dig med fingret ditåt
din fasa du möter uppå värn

Kyss Ämlas mun som är så röd
känn sältan från tårarnas ström
Bryt hennes längtan bryt hennes död
väck hennes skräckridna dröm

torsdag, augusti 31, 2006

Puder på näsan Av MuninWolflady ( gammal)

Så du går omkring därute igen?

Famlar i mörkret till ingen nytta
Driven av fan själv
och det vita pudretpå näsan

Är jag avtrubbad eller död?

Kärleken verkar ha falnat till enhet sörja,
som lava mitt i magen
Levande död liksom du
Famlar i mörkret till ingen nytta
Driven av fan själv fast
utan det vita pudretpå näsan

Klockan tickar år efter år

Världen snurrar vidare
som om ingenting någonsin hänt
Det kanske inte har det heller

Imorgon står du under gatlyktan

Månen och ljuset kommer att måla
mörka ringar i ditt bleka ansikte
Och dom där ögonen kommer att be
Och jag kommer att se
att vi återigen kommer att
famla i mörker till ingen nytta
Drivna av fan själv,

med eller utan det vita pudretpå näsan

Av MuninWolflady 1999

Mångalen

Jag går i fantasin
irrar med oroliga ben
Det river i väsendet
darrar i rummet

Ser ut genom fönstret
ser blänket i vätan
driver i själen
vibrerar inom det innersta

Vill springa ut övergräset utanför
skriker i kroppen
skakar min längtan

Mångalen

Av MuninWolflady 2006

Tid Att Andas Igen

Höst
Imman möter upp i dörrspringanvid balkongen
Man kan inte se den riktigt
men jag känner smaken och doften
av vinterns första trevande försök

Höst
Inte långt kvar nu
Natten har tänt sitt ljusspel
sin krispiga friskhet
Och jag kan andas igen

Höst
när tunnaste frost knastrande glider av
de gula och röda höstlöven där jag går
Strövar i allé av nyanser

Höst
Jag tänder varma eldar
Bäddar med öm het kär lek
Min tid lever här och nu
medans luften står hög därute

Av MuninWolflady 2006

Spegelyta Blank av MuninWolflady

Ilsket drar han ner kepsen i pannanvill inte se mig, vill inte höra orden
Meningarna studsar mot en osynlig glasväggoch rinner ner mellan soffkuddarna
Den gula äckliga fula soffan jag köptepå loppis, för hundra år sedan
Hur kunde jag tycka om den då?
Mer inrökt färgskala får man leta efter
Två springor i ett tjurigt ansikteblänger på mig under skärmen
Kärringjävel säger dom, jävla kossa
Hatet bränner mig och hotar smälta tillvaron
En spegelyta blank ligger mellan dig och mig i tonårstidens ombytliga era
Jag förstår dig, jag hör dig, jag ser dig
när duälskande hatar omgivningens reaktion
En lång tystnad vibrerar medans öga möter öga
Ditt ilskna och mitt förvånade möts i ett stumt krig
Minuterna tycks hänga som ballonger i luftenfärdiga att spricka när som helst
Soffjäveln smälter in i den minst lika rökgula tapeten
Måste måla om, surrar mina tankar
Jag orkar inte möta din ilska i allt det gula
Jag ska fan måla om alltihop, säger jag högt ur mina tankar
En krusning på spegelytan blank
En vind virvlar in och igenom rummet
Din hand skjuter upp kepsen i nacken
och ditt ansikte blir ett russin fast rosenrött
Russinet spricker upp och medan tårar strömmar
blir kinderna släta, strax innan skrattet bubblar
Hackande och hostande kommer rösten djupt innifrån
Jag älskar dig mamma, jag älskar dig....!
Av MuninWolflady 2006 ( publicerad på Poeter.se)
Ps. Alla svenska dikter jag skrivit är publicerade på Poeter.se D.s

tisdag, augusti 15, 2006

Stenen Av Munin Wolflady

I gräset framför mina fötter låg en sten
En alldeles rund och slät sten var det.
Precis en sån som Hampus hade, i "Den Vita Stenen"
Jag satte mig på huk framför den och bara såg
hur den låg där. Den var inte vit utan just granitgrå och nästan
alldeles blankpolerad.

Undrar om någon haft den i sin ficka?
Kanske någons önskesten rentav.
Jag log en smula. Typiskt mig att genast
börja fundera ut en hel historia om en ynka sten.
Men den gör mig glad och lätt där den ligger.

Bara inte någon saknar den. Och går förtvivlad
och har förlorat sin mest betydelsefulla lyckoamulett.
Ler igen åt mig själv. Men tänk så här då!
Tänk om den är din! Veronica! Tänk om någon
lagt den där åt dig, för att just du skulle finna den.
Det kan ju vara din lyckoamulett.

Jag sätter mig på det mjuka gröna gräset.
Stråna kittlar mot den bara huden på mina ben.
Kjolen lättar lite i den milda vinden och det doftar
av blommor och jord.
Jag har ännu inte rört den vackra stenen.
Den känns nästan magisk där den ligger så mjukt ombäddad
av sommarens skönaste täcke.

Jag drar upp knäna under hakan
Lägger armarna över dem och ser på blänket i stenens yta.
Vågar inte och vill inte röra den, för då kanske den löses
upp och försvinner framför mina ögon.
Det vore synd för märkligt nog skänker stenen mig lugn
och sällskap. Skulle kännas tomt om den inte låg där i solskenet.

Jag tippar över och lägger mig på sidan, med näsan nästan mot
stenen. Det luktar svagt av metall från den och lite jord.
Försiktigt smeker jag ytan med mitt finger och stenen är kvar.
Den ligger där så vänligt och låter sig smekas.
Det är nog sant, den är där för min skull...en lyckosten.
Jag tar upp stenen, lägger mig på rygg och håller den
mot mitt bröst och önskar...

Jo, jag hade en önskan...


Av Munin Wolflady 2006

söndag, augusti 13, 2006

Melissa av Robert E.Hall

Melissa
1.
Det kändes som att hon skulle kvävas. Han låg tungt på henne och hans stinkande andedräkt gav henne sådana kväljningar att hon vara nära att börja spy. Ursinnigt slet han upp kjolen och rev sönder trosorna. Hon ville skrika, men rösten svek henne och fastnade i halsen. Den salta smaken av tårar blandades med en metallisk smak av blod i hennes mun. Han stönade i hennes öra samtidigt som han pressade in lemmen i hennes springa. Det gjorde så fruktansvärt ont att hon för ett ögonblick trodde att hon skulle svimma. Hon bet ihop så hårt som hon kunde och bad till gud att det snart skulle vara över.

2.
Melissa var fjorton år. Hon bodde i en förort till Stockholm tillsammans med sin mamma Monika och hennes nya sambo som hette Bengt. Det var nu två år sedan som Melissa och hennes mamma hade flyttat till Stockholm från Mora. Anledningen till flytten var att Melissas pappa hade dött tragiskt i en arbetsplatsolycka. Han var byggnadsarbetare och hade fallit från en hög byggnadsställning och förolyckats.
Melissa hade tyckt om sin pappa väldigt mycket. Men ändå var det som att hon hade kunnat bära förlusten så mycket bättre än sin mamma. Monika hade verkligen blivit sjuk av sorg. Den första tiden efter dödsbudet hade hon varit fullständigt apatisk och efter begravningen hade hon börjat att bedöva sorgen med såväl lugnande mediciner som stora mängder vin och sprit.
Det ledde till att hon inte längre kunde sköta sitt arbete som sekreterare ordentligt. När hennes chef ertappade henne berusad på jobbet ställdes hon inför ultimatum; sök hjälp eller få sparken. Eftersom hon varken ville eller orkade söka hjälp så sa hon upp sin anställning med omedelbar verkan.
Kort därefter återupptog hon kontakten med sin ungdomskärlek Bengt, och snart gick flyttlasset till hans villa i Stockholm. Melissa var naturligtvis tvungen att följa med.

3.
Rakbladet skar djupt in i armen. Blodet sipprade stilla ut och blandade sig med tårarna som föll från hennes ansikte. Det sved lite i såret, men värmen som uppfyllde hennes arm och som långsamt spred sig till övriga kroppen kändes väldigt behaglig. Hjärtat dunkade hårt i bröstet och hon lutade sig tillbaka i fåtöljen och slöt sina ögon. Det kändes som att livet och sanningen kom tillbaka till henne i samma takt som blodet lämnade hennes ådror. Sakta gled hon in i en dvala där ingenting kunde skada henne. Hon drömde om ljuslockiga änglar som kom svävandes ner från himlen och landade bredvid henne. De omfamnade henne, smekte hennes hår och viskade i hennes öra att nu var allting bra igen.
"Melissa! Melissa, är du där inne?"
Hon vaknde långsamt ur sin sömn. Vänsterarmen hade kletat sig fast vid fåtöljens armstöd och på golvet låg en stelnad blodfläck.
"Melissa, öppna dörren!
Hon reste sig hastigt upp och vinglade till ett par gånger innan hon återfann balansen. Snabbt tog hon på sig en långärmad tröja som även täckte hennes händer.
"Vad håller du på med?"
Melissas mamma tittade misstänksamt på henne med glansiga ögon. Melissa såg att hon hade druckit vin igen.
"Jag sov en stund bara", sa Melissa och drog igen dörren bakom dem.
Tillsammans gick de nerför trappan till husets undervåning. I vardagsrummet satt Bengt och tittade på TV. Det var tydligen ett roligt program för han flinade brett samtidigt som han försökte dricka öl direkt ur burken.
"Det djävla aset", tänkte Melissa. Nästa gång som han försökte ligga med henne skulle hon skära kuken av honom. Hon hade redan lagt en stor förskärare i nattduksbordslådan bredvid sin säng.

4.
Hon satt i skolbänken och försökte koncentrera sig på det hon läste. Men det var omöjligt för tankarna malde i hennes huvud. "Fy fan, vad hennes liv var värdelöst", tänkte hon. Morsan som satt hemma och söp billigt rödvin tillsammans med äcklet Bengt. Om bara allt hade varit som förut igen. Tänk om de hade bott kvar i Dalarna. Tänk om hennes snälla pappa inte hade gått och dött mitt framför näsan på henne.
Men nu var sakerna som de var och det gick inte att vrida tillbaka tiden. Hon bestämde sig för att aldrig mer gå hem; hon ville inte se det där råttboet någon mer gång i hela sitt liv.

5.
Melissa började att umgås med äldre killar och tjejer som mestadels strök omkring på stadens gator och drack öl och sprit.
Hon blev efter en tid tillsammans med Johan, en artonårig yngling med ljusblont, lockigt hår. Melissa tyckte att han var världens gulligaste och snällaste människa. Men Johan hade tyvärr också sina problem, inte helt olika de hon själv hade. Dessutom drack han mycket alkohol, rökte hasch och åt diverse piller med varierande centralstimulerande effekt. Melissa började också att dricka ansenliga mängder alkohol. Haschet och pillren lyckades hon däremot att hålla sig ifrån.
De båda turturduvorna med något svedda vingar framlevde sina dagar mestadels på Stockholms gator och torg. Någon fast adress hade de inte utan sov hos kompisar, i en portuppgång eller om vädret så tillät under bar himmel. Om de hade pengar så åt de på McDonalds, men oftast hade de inte det utan fick snatta sin dagliga föda i någon livsmedelsbutik. De mesta av pengarna som de kunde skrapa ihop, främst genom att rycka väskor av äldre och yngre kvinnor, gick till att köpa dunkar med hembränd sprit av en langare som Johan kände.

6.
Kraschen var enorm. Melissa slog huvudet i handskfacket och var nära att svimma. Hon kände att det rann blod nerför ena mungipan. "Det är en ond dröm", tänkte hon. "Snälla någon, säg att det bara är en ond dröm". Hon vred på huvudet. Johan låg över ratten. Blodet pulserade ut ur ett stort jack i hans huvud. Melissa såg att vindrutan var spräckt på hans sida.
Hon ville skrika, men det kom bara ett par ynkliga snyftningar över hennes läppar. Och så svimmade hon.

7.
Läkaren tittade bekymrat på henne.
"Var är jag?" sa Melissa.
"Du är på Södersjukhuset", sa läkaren. "Du har varit med om en bilolycka. Minns du?"
"Ja, jag minns", sa Melissa. "Johan, var är Johan?"
Läkaren tittade snabbt ut igenom fönstret och sedan tillbaka på Melissa. "Tyvärr", sa han lågt.
"Vad då tyvärr?", sa Melissa med sprucken röst.
"Det fanns tyvärr ingenting vi kunde göra för honom", sa läkaren och började flacka med blicken bort mot fönstret igen. "Jag är ledsen".
Melissa bet sig i läppen och försökte undvika att börja gråta. "Jag vill vara ensam nu", sa hon med röst som mest liknande en viskning.
"Jag förstår", sa läkaren. "Det är bara en sak till jag vill säga innan jag går. Du är gravid - i tionde veckan."

8.
Melissa fick ligga kvar på sjukhuset i två dagar för observation innan hon skrevs ut. När hon klev ut igenom porten hade hon gjort sitt val. Hon skulle definitivt behålla barnet, och hon skulle ge det en bra uppväxt. Hon skulle kämpa med alla näbbar och klor som hon kunde uppbringa för att hennes och hennes barns framtid skulle bli ljus. Och hennes kamp skulle tillägnas hennes kära pappa och hennes älskade Johan.

9.
Hon drog handen genom sitt kortklippta hår och kisade upp mot solen. Hon sträckte ut benen i solstolen och andades ut. Framför henne på gräsmattan stod Tova och plockade hallon från en vildvuxen buske. Hon hade en tekopp i handen som hon skulle lägga bären i, men de flesta slank direkt in i hennes mun.
Om en vecka skulle Melissa fylla tjugofem år. Hon slöt ögonen och tänkte på hur väldigt bra hon hade det.

© Robert E. Hall

torsdag, februari 16, 2006

Gullvivan av Robert E Hall

Gullvivan

Du glider ifrån mig. Eller är det jag som glider ifrån dig?

Även om jag inte vill släppa taget så kanske jag blir tvungen ty jag har en själ att rädda; min själ.
Jag vet inte ens om vi någonsin har varit nära varandra.
Kanske var det bara något jag inbillade mig i min fåfänga önskanatt bli sedd och älskad för den jag är.

Jag duger inte. Jag duger inte. Jag duger inte.
Orden fräter sönder mitt redan blödande hjärta.
Men jag förstår och jag har förstått hela tiden.
Herregud, hur skulle jag någonsin kunna duga?
Men jag blundade hårt och och gav mig självden vitaste av alla lögner.
Som gullvivan i vårens första disiga solskenöppnar jag sakta mina ögon.

lördag, februari 04, 2006

Skogen

Det glittrade och glimmade mellan trädstammarnas skrovliga allé.
Tallskogen i dess gröngrönaste skimmer så trollskt.
Svajande furor i skulpturer mot en klarblå solisig himmel.
Lingonriset strävt mot mina myggbitna smalben och en liten argsint myra som kniper sig i båge på min tå.
Solen letade sig in mellan barrverket och skickar knastrande strålar på mitt hår. Det luktar barr, mossa och kremla.
Jag stannar upp och sträcker mina sommarbruna armar mot himlen. Min hud slukar värmen från solens orangegula fäll. Två korpar berättar en historia, en historia som får barren att vibrera i kapp med deras röster. Forntiden rinner i mina ådror, Gudinnan talar genom jordens och sfärens bjudningar.
Jag slänger badhandduken jag hade om halsen, på marken och mig själv därefter. I förbifarten nappar jag åt mig ett grässtrå och på rygg smakar jag av sommarens och jordens frukostbord. Kisar mellan skuggor och soldis. Sömnigt ser jag ett spindelnät blinka åt mig därborta. Somnar bland myror och kryp, tryggare kan ingen vara.
I drömmens land kommer du ner för berget i ljus. Sten efter sten möter dina bara mjuka fötter. Inte ett märke på din kropp skvallrar om den verklighet du mötte en gång för längesedan. Du är vacker som en prins, nej du är en prins. Jag slänger huvudet bakåt och skrattar ett kvillrande kvittrande skratt och du ler, sträcker fram dina händer. Ber mig komma med tillbaka till framtiden.
Jag flyter. Jag svävar mjukt med böljande tyg runt mig. Som en riktig ängel. Jag..en ängel...jag fnittrar i drömmen men du bara ler. Tar min hand och du är varm och kall på samma gång. Högt ovanför träden svävar vi som ingenting och allting. Korparna har slutat berätta och sjunger istället som näktergalar. Vi följer inte dem, de följer oss...över land, över hav och över Pyrenéernas vassa spetsar. Jag vet med den saliges trygghet att när vi en gång landar, OM vi landar så gör vi det i evigheten.
Ett krax väcker min sömn. Blinkar yrvaket mot ett svart öga inte långt från mitt egna blå. Hon sitter där, men hon sitter ensam...Hugin har för längesedan givit sig av och lämnat henne med sina minnen och sagor. Jag sätter mig häftigt upp. Blinkar ännu ett par gånger och hon är borta. Det är tyst och solen har förlängesedan vandrat förbi min skog, förbi berget och gömt sig. Eller kanske lyser hon på någon annan, söver en annan ensam själ i en annan evig skog. Jag fryser på min handduk, min hud som var så solvarm och mjuk är nu knottrig . Myggbetten lyser röda och fula mellan knottret, jag ser gammal ut.
Jag böjer mig ner och samlar ihop handduken. Men mina ögon fastnar på en sten längre in mot skogen. En huggorm ligger på stenen och den ser alldeles svart ut...som en snok men zickzackbandet är där. Hon sisar med tungan mot mig och sträcker sin hals. Jag ryser och ropar med is i röst. Vem är du? Vad vill du? Men skogen står tyst och frågorna faller som spikar bland barren...Vem är jag? Vad vill jag?

I aint

I aint got much to say
I walk by the narrow far away
I just need to find a way
to believe and trust on my own pray
I aint got much at all
I feel like standing against a wall
If I get arround a maybe fall
doesn´t matter anymore, my hearts call
I aint feel specially well
no crying I´ve just want to tell
I will go away to look after the spell
maybe I´ll meet someone who will sell
I aint no rich girl, no I aint
but bye me a spell to help me paint
my life i better colours I will
with happiness I will it fill
I aint no poor lady to save
I stronger than a rocky Dave
I neither somebodys little slave
I rather go and look for that speciall Cave
I aint no much to hang arround
I walk alone on my rocky ground
searching beyond closed doors
Sometime just sittning quiet on the floors
I aint no more then a ordinary girl
looking for a nice place in this world
And no I going thru the Cave I told you
and hope that I find my world behind thu
Munin2006