Melissa av Robert E.Hall

Melissa
1.
Det kändes som att hon skulle kvävas. Han låg tungt på henne och hans stinkande andedräkt gav henne sådana kväljningar att hon vara nära att börja spy. Ursinnigt slet han upp kjolen och rev sönder trosorna. Hon ville skrika, men rösten svek henne och fastnade i halsen. Den salta smaken av tårar blandades med en metallisk smak av blod i hennes mun. Han stönade i hennes öra samtidigt som han pressade in lemmen i hennes springa. Det gjorde så fruktansvärt ont att hon för ett ögonblick trodde att hon skulle svimma. Hon bet ihop så hårt som hon kunde och bad till gud att det snart skulle vara över.

2.
Melissa var fjorton år. Hon bodde i en förort till Stockholm tillsammans med sin mamma Monika och hennes nya sambo som hette Bengt. Det var nu två år sedan som Melissa och hennes mamma hade flyttat till Stockholm från Mora. Anledningen till flytten var att Melissas pappa hade dött tragiskt i en arbetsplatsolycka. Han var byggnadsarbetare och hade fallit från en hög byggnadsställning och förolyckats.
Melissa hade tyckt om sin pappa väldigt mycket. Men ändå var det som att hon hade kunnat bära förlusten så mycket bättre än sin mamma. Monika hade verkligen blivit sjuk av sorg. Den första tiden efter dödsbudet hade hon varit fullständigt apatisk och efter begravningen hade hon börjat att bedöva sorgen med såväl lugnande mediciner som stora mängder vin och sprit.
Det ledde till att hon inte längre kunde sköta sitt arbete som sekreterare ordentligt. När hennes chef ertappade henne berusad på jobbet ställdes hon inför ultimatum; sök hjälp eller få sparken. Eftersom hon varken ville eller orkade söka hjälp så sa hon upp sin anställning med omedelbar verkan.
Kort därefter återupptog hon kontakten med sin ungdomskärlek Bengt, och snart gick flyttlasset till hans villa i Stockholm. Melissa var naturligtvis tvungen att följa med.

3.
Rakbladet skar djupt in i armen. Blodet sipprade stilla ut och blandade sig med tårarna som föll från hennes ansikte. Det sved lite i såret, men värmen som uppfyllde hennes arm och som långsamt spred sig till övriga kroppen kändes väldigt behaglig. Hjärtat dunkade hårt i bröstet och hon lutade sig tillbaka i fåtöljen och slöt sina ögon. Det kändes som att livet och sanningen kom tillbaka till henne i samma takt som blodet lämnade hennes ådror. Sakta gled hon in i en dvala där ingenting kunde skada henne. Hon drömde om ljuslockiga änglar som kom svävandes ner från himlen och landade bredvid henne. De omfamnade henne, smekte hennes hår och viskade i hennes öra att nu var allting bra igen.
"Melissa! Melissa, är du där inne?"
Hon vaknde långsamt ur sin sömn. Vänsterarmen hade kletat sig fast vid fåtöljens armstöd och på golvet låg en stelnad blodfläck.
"Melissa, öppna dörren!
Hon reste sig hastigt upp och vinglade till ett par gånger innan hon återfann balansen. Snabbt tog hon på sig en långärmad tröja som även täckte hennes händer.
"Vad håller du på med?"
Melissas mamma tittade misstänksamt på henne med glansiga ögon. Melissa såg att hon hade druckit vin igen.
"Jag sov en stund bara", sa Melissa och drog igen dörren bakom dem.
Tillsammans gick de nerför trappan till husets undervåning. I vardagsrummet satt Bengt och tittade på TV. Det var tydligen ett roligt program för han flinade brett samtidigt som han försökte dricka öl direkt ur burken.
"Det djävla aset", tänkte Melissa. Nästa gång som han försökte ligga med henne skulle hon skära kuken av honom. Hon hade redan lagt en stor förskärare i nattduksbordslådan bredvid sin säng.

4.
Hon satt i skolbänken och försökte koncentrera sig på det hon läste. Men det var omöjligt för tankarna malde i hennes huvud. "Fy fan, vad hennes liv var värdelöst", tänkte hon. Morsan som satt hemma och söp billigt rödvin tillsammans med äcklet Bengt. Om bara allt hade varit som förut igen. Tänk om de hade bott kvar i Dalarna. Tänk om hennes snälla pappa inte hade gått och dött mitt framför näsan på henne.
Men nu var sakerna som de var och det gick inte att vrida tillbaka tiden. Hon bestämde sig för att aldrig mer gå hem; hon ville inte se det där råttboet någon mer gång i hela sitt liv.

5.
Melissa började att umgås med äldre killar och tjejer som mestadels strök omkring på stadens gator och drack öl och sprit.
Hon blev efter en tid tillsammans med Johan, en artonårig yngling med ljusblont, lockigt hår. Melissa tyckte att han var världens gulligaste och snällaste människa. Men Johan hade tyvärr också sina problem, inte helt olika de hon själv hade. Dessutom drack han mycket alkohol, rökte hasch och åt diverse piller med varierande centralstimulerande effekt. Melissa började också att dricka ansenliga mängder alkohol. Haschet och pillren lyckades hon däremot att hålla sig ifrån.
De båda turturduvorna med något svedda vingar framlevde sina dagar mestadels på Stockholms gator och torg. Någon fast adress hade de inte utan sov hos kompisar, i en portuppgång eller om vädret så tillät under bar himmel. Om de hade pengar så åt de på McDonalds, men oftast hade de inte det utan fick snatta sin dagliga föda i någon livsmedelsbutik. De mesta av pengarna som de kunde skrapa ihop, främst genom att rycka väskor av äldre och yngre kvinnor, gick till att köpa dunkar med hembränd sprit av en langare som Johan kände.

6.
Kraschen var enorm. Melissa slog huvudet i handskfacket och var nära att svimma. Hon kände att det rann blod nerför ena mungipan. "Det är en ond dröm", tänkte hon. "Snälla någon, säg att det bara är en ond dröm". Hon vred på huvudet. Johan låg över ratten. Blodet pulserade ut ur ett stort jack i hans huvud. Melissa såg att vindrutan var spräckt på hans sida.
Hon ville skrika, men det kom bara ett par ynkliga snyftningar över hennes läppar. Och så svimmade hon.

7.
Läkaren tittade bekymrat på henne.
"Var är jag?" sa Melissa.
"Du är på Södersjukhuset", sa läkaren. "Du har varit med om en bilolycka. Minns du?"
"Ja, jag minns", sa Melissa. "Johan, var är Johan?"
Läkaren tittade snabbt ut igenom fönstret och sedan tillbaka på Melissa. "Tyvärr", sa han lågt.
"Vad då tyvärr?", sa Melissa med sprucken röst.
"Det fanns tyvärr ingenting vi kunde göra för honom", sa läkaren och började flacka med blicken bort mot fönstret igen. "Jag är ledsen".
Melissa bet sig i läppen och försökte undvika att börja gråta. "Jag vill vara ensam nu", sa hon med röst som mest liknande en viskning.
"Jag förstår", sa läkaren. "Det är bara en sak till jag vill säga innan jag går. Du är gravid - i tionde veckan."

8.
Melissa fick ligga kvar på sjukhuset i två dagar för observation innan hon skrevs ut. När hon klev ut igenom porten hade hon gjort sitt val. Hon skulle definitivt behålla barnet, och hon skulle ge det en bra uppväxt. Hon skulle kämpa med alla näbbar och klor som hon kunde uppbringa för att hennes och hennes barns framtid skulle bli ljus. Och hennes kamp skulle tillägnas hennes kära pappa och hennes älskade Johan.

9.
Hon drog handen genom sitt kortklippta hår och kisade upp mot solen. Hon sträckte ut benen i solstolen och andades ut. Framför henne på gräsmattan stod Tova och plockade hallon från en vildvuxen buske. Hon hade en tekopp i handen som hon skulle lägga bären i, men de flesta slank direkt in i hennes mun.
Om en vecka skulle Melissa fylla tjugofem år. Hon slöt ögonen och tänkte på hur väldigt bra hon hade det.

© Robert E. Hall